Melodisk analys Skriv ut
Skrivet av Lasse Grubbe, www.musikipedia.se   
En analys av ett musikstyckes melodi kallas för en melodisk analys. I den melodiska analysen finns det flera olika parametrar man kan titta på - var och en av dessa parametrar har i den här artikeln fått sitt eget avsnitt. Alla parametrarna behöver inte nödvändigtvis ingå i analysen i lika stor grad; det är upp till en själv att bedöma hur stort fokus man vill lägga på de olika delarna. Analysmetoderna kan användas inom alla musikstilar.


1. Tonalitet och taktart
Något av det första man bör göra när man analyserar en melodi är att hitta dess tonalitet och taktart.
Tonalitet: De flesta melodier är dul/moll-tonala, dvs. de går antingen i en dur- eller molltonart - bara enstaka melodier (i regel äldre sådana) är bluestonala eller kyrkotonala. I artikeln om tonarter finns en guide till hur man hittar tonarten till en melodi.
Taktart: Taktarten kan i regel läsas i noterna. Om inte taktarten står noterad där, eller om man inte har noterna, får man lyssna sig fram till den. Det finns det en guide till i artikeln om taktarter. Lägg märke till att taktarten kan ändras under styckets gång. Om melodin är till för att sjungas är det dock ovanligt, eftersom det ofta är svårt att sjunga i flera på varandra följande taktarter.

2. Form
En melodi kan delas in i flera formled, som kan delas in i flera avsnitt, som i sin tur kan delas in i fraser eller perioder. Ett avsnitt består med andra ord av flera fraser/perioder, och en fras/period är en bit av en melodi som oftast kan sjungas på ett andetag, och som harmoniskt slutar i en eller annan form av kandens, alltså en slutvändning.

Nedan är en vers, dvs. ett formled, från sången Pierrot och månen. Versen kan delas in i fyra avsnitt; tre identiska A-stycken och ett B-stycke. Varje avsnitt kan vidare delas in i två fraser på vardera två takter. Lägg märke till att rytmen i den första frasen av A-styckena är identisk med rytmen i den första frasen i B-stycket, och att detsamma gäller för den andra frasen i A-styckena och den andra frasen i B-stycket. Det finns alltså likheter i fraserna i de olika avsnitten.


Pierrot och månen består sammanlagt av två verser. Verserna är melodiskt identiska, och sångens överordnade struktur är därför på formen AA. Analysen ovan visar vidare att varje varje vers är byggd på en AABA-form, där varje avsnitt är uppdelat i två fraser på vardera två takter.

När man analyserar en melodis form tittar man först på dess överordnade struktur, dvs. sammansättningen av formled (vers, refräng, stick, mm.). Därefter ser man på hur varje enskilt formled är uppbyggt med avsnitt och perioder/fraser.

I artikeln om formanalys beskrivs vad som kännetecknar de olika formleden (vers, refräng, stick, mm.). Artikeln innehåller dessutom en beskrivning av ett antal vanliga formtyper samt en guide till hur man gör en formanalys. Om du redan känner till de olika formleden (punkt 1) och formtyperna (punkt 2), kan du hoppa direkt till avsnittet om att göra en formanalys (punkt 3).
Gör (med hjälp av guiden till hur man gör en formanalys) en formanalys av melodin du analyserar och gå därefter tillbaka till den här artikeln.

3. Tonmaterial
Vanligtvis använder en melodi toner från den skala som hör till den tonart som melodin går i. Om melodin går i F-dur kommer den därför ofta att använda toner från F-durskalan. Melodin behöver dock inte nödvändigtvis använda alla skalans toner, den kan ofta bara använda ett urval. Man kan därför fråga sig om melodin använder många eller få olika toner, och om tonerna kommer från en bestämd skala eller en del av en? Vilka steg i skalan använder melodin? Om melodin modulerar, dvs. byter tonart, ändras i regel också dess tonmaterial, eftersom grundskalan då blir en annan.
Toner som inte hör till skalan till den tonart som melodin går i kallas för altererade toner. Altererade toner kan kännas igen på återställningstecken eller lösa förtecken i melodin. Altererade toner kan förekomma som ledtoner, dvs. toner som ligger en halvton under eller över den kärnton som de leder till. De kan också förekomma om det ska ske ett större eller mindre harmoniskt byte till en alternativ tonalitet.

Ambitus
En melodis ambitus är avståndet från melodins högsta ton till dess lägsta. Avståndet benämns med de vanliga intervallbeteckningarna (prim, sekund, ters, kvart, osv.). Om avståndet är mindre än en oktav brukar man tala om en normal eller förhållandevis liten ambitus, och om det är större brukar man tala om en relativt stor ambitus. I folkvisor ligger melodins toner i regel inom den ettstrukna oktaven (se bilden nedan), och ambitusen är därför på en oktav eller under. Den ettrukna oktaven:

Ambitusen är inte alltid det bästa begreppet att använda för att beskriva en tonomfånget hos en melodi, i och med att en enstaka ton av melodins kanske flera hundra kan gör att ambitusen blir väsentligt större än den är i grunden. Man arbetar därför med begreppet tessitura, som beskriver det området som melodin i första hand ligger inom. Om en melodi har en ambitus på en stor nona, tex. från tonen c till tonen d1, men om den bara använder tonen d1 en enda gång, och resten av tiden rör sig mellan tonerna c och b - då är melodins ambitus på en stor nona (c-d1) medan dess tessitura är på en stor septima (c-b).

Ackordegna och ackordfrämmande toner
Till en melodi hör nästan alltid vissa ackord, dvs. en harmonisk grund. Ackorden är i regel härledda från den skala (dvs. de kan bildas med toner från den skala) som hör till tonarten som melodin går i. En ton i melodin kan vara antingen ackordegen eller ackordfrämmande. Ackordegen betyder att tonen är med i det ackordet som hör till melodin på den plats där tonen ligger. Ackordfrämmande betyder att tonen inte är med i det ackordet som hör till melodin på den plats där tonen ligger.

Ackordegna toner
De flesta melodier använder sig främst av ackordegna toner. Det beror på att de tonerna "passar till ackorden", och att de därför upplevs ha ett harmoniskt samspel med ackorden. Crying in the Rain (Carole King, 1961) är ett exempel på en melodi som i stort sett enbart använder sig av ackordegna toner. Tonernas placering i det tillhörande ackordet anges under varje ton:


Ackordfrämmande toner
För att skapa omväxling i melodin använder nästan alla melodier också ackordfrämmande toner i större eller mindre utsträckning. Det finns sex olika sorters ackordfrämmande toner. De olika sorterna tas upp nedan.
1. Förslag
Ett förslag är en betonad ackordfrämmande ton som följs av en obetonad ackordegen ton:


2. Förhållningston
En förhållningston är en betonad ackordfrämmande ton som ligger över eller upprepas från ett obetonad taktslag, och som följs av en obetonad ackordegen ton.
I Nothing Compares 2 U (Prince, 1985) upprepas f:et från slutet av takt 1 i början av takt 2:


I Waterloo (Abba, 1974) ligger a:et från slutet av takt 1 kvar i takt 2 (med hjälp av en bindebåge):


3. Föruttagning
En föruttagning är när en meloditon tas en åttondel för tidigt, så att meloditonen kommer som ackordfrämmande ton på ett obetonat taktslag. Det är alltså en ton som spelas (obetonat) före det ackord (betonat) som den hör till.


4. Genomgångston
En genomgångston är en obetonad ackordfrämmande ton mellan två betonade, i regel, ackordegna toner. I takt 1 i Dejlig er den himmel blå (dansk melodi, ca. 1840) finns två genomgångstoner:


5. Återgångston
En återgångston är en obetonad ackordfrämmande ton en sekund upp eller ner mellan två likadana ackordegna toner. I Isn't She Lovely (Stevie Wonder) börjar varje fras med en återgångston:


6. Växelton
En växelton är en obetonad ton som varken är genomgångs- eller återgångston, och som ligger mellan två betonade ackordegna toner.


Diverse
Horisontell/vertikal melodik
En melodi kan använda sig av horisontell melodik, vertikal melodik eller av en blandning av de båda.
I vertikal melodik hör melodin ihop med tonarten. Melodin använder främst toner från tonartens tillhörande skala, även om det finns med ackord som inte hör hemma i tonarten.
I horisontell melodik hör melodin ihop med de enskilda ackorden. Melodin använder ofta toner som är en del av det ackord som hör till melodin på det stället där tonen uppträder - även om ackordet inte hör hemma i tonarten. Melodin använder alltså relativt ofta toner som inte hör hemma i tonartens tillhörande skala.

En melodi kan också använda sig av outside playing, men i regel bara kortvarigt. I outside playing använder melodin toner som varken hör till tonarten eller till det enskilda ackordet.

Improvisation
Improviseras det, dvs. komponerar solisten spontant en melodi?

Intertextualitet (citat)
Används melodiska fraser från andra musikstycken i stycket?

4. Motiv och rörelse
Motiv
Musik byggs upp av korta melodiska enheter, som en vägg byggs upp av tegelstenar. En fras (jfr. formanalysen i avsnitt 2) kan motsvara en enhet. Enheterna kallas också för motiv. När man analyserar musik ska man lägga märke till om det finns motiv som upprepas. Man kan dessutom beskriva motiven; deras rytm, tonmaterial, längd (antal takter) och rörelse (stegvis, hoppande, tonupprepning). Man ser här alltså på musikstyckets motivuppbyggnad/frasuppbyggnad.
Om ett melodiskt motiv flyttas upp eller ner och upprepas, kallas det för en sekvens, eller att melodin sekvenseras. Den sekvenserade eller flyttade figuren behöver inte nödvändigtvis innehålla intervaller av samma storlek som originalet för att det är en sekvens. Den ska bara innehålla samma stamintervall; det får alltså gärna användas en stor ters i den ursprungliga figuren och en liten i den sekvenserade, eftersom stamintervallet är detsamma (en ters).
I Härlig är jorden (schlesisk melodi, 1800-talet) finns det i de första fyra takterna ett exemepel som sekvenseras. Lägg märke till att det är skillnad på intervallsstorleken i sekvenseringen, men att stamintervallet är detsamma (en sekund):


Om ett motiv (rytmiskt eller melodiskt) upprepas flera gånger i precis samma tonläge eller i ett eller flera formled, säger man att det är ett ostinato.
Om melodin innehåller vissa särskilt fångande och tydliga motiv, säger man att de är hooks eller hookar.

Melodisk rörelse
En melodi kan röra sig stegvis, dvs. i sekundintervaller, och den kan röra sig med hopp, dvs. i intervaller större än en sekund. Rörelsen kan vara uppåt- eller nedåtgående.


De flesta melodier använder sig av både stegvisa rörelser och av hopp, men i regel används oftast ett av de två rörelsemönstren mer än det andra. Den stegvisa rörelsen är oftast diatonisk, dvs. den följer en diatonisk skala (en skala med fem heltonssteg och två halvtonssteg, tex. durskalan), men den kan också vara kromatisk, eller använda sig av heltoner. Till sist kan en melodi baseras på tonupprepningar, så att den varken rör sig i steg eller i hopp, exempelvis One Note Samba (Antonio Carlos Jobim, 1961):


Cyklisk och linjär melodik
En melodi kan använda cyklisk eller linjär melodik, dvs. bestå antingen av cykliska eller linjära fraser. Vissa melodier använder en blandning av båda delarna - vanligtvis vid övergången mellan vers och refräng.
Cyklisk melodik: cyklisk melodik är statisk och riktningslös, och kretsar ofta runt sig själv med en bestämd ton som utgångspunkt, dvs. med en centralton (ofta grundtonen eller kvinten). Melodin är helt beroende av sitt ackompanjemang och kan faktiskt inte kännas igen om man flyttar den från tex. sitt groove. "I Can't Get No Satisfaction" är ett exempel på ett stycke som använder sig av cyklisk melodik.
Linjär melodik: linjär melodik är riktningsbestämd. Melodin rör sig framåt. Framåtrörelsen kan vara uppåt mot en viss ton, nedåt, eller så kan melodin ha en bågform (dvs. växla mellan uppåt- och nedåtgående rörelser). Melodin präglas typiskt av rörelser i en skala i form av linjer och bågar, samt ett visst utsvävningsmoment (tex. en strävan mot vissa högt eller lågt belägna toner). Melodin kan med lätthet sjungas utan ackompanjemang. Exempel på stycken som använder linjär melodik: "Jeg ved en lærkerede" och "Yesterday".

5. Rytmik
Ett förhållandevis långt notvärde är ofta betonat, och ett förhållandevis kort är ofta obetonat. Man kan därför säga mycket om rytmen i en melodi genom att beskriva förekomsten av särskilda notvärden. Ofta utgör de betonade tonerna melodins kärntoner, alltså de toner som utgör melodin, och som inte bara tjänar till utsmyckning. Om det finns en text till melodin sammanfaller oftast betoningarna i den med melodins.

Exempel på melodier med genomgående rytmiska mönster är Noget om helte och Nu är det jul igen (åttondelar), I sne står urt och busk i skjul och Natten er så stille (punkterad rytm), Barndommens gade och You Are the Sunshine of My Life (synkoperad rytm) och Elefantens vuggevise (trioliserad rytm).

Utöver att beskriva förekomsten av särskilda notvärden, finns det ett antal andra saker som kan vara relevanta att ta med i analysen av rytmiken:
Upprepningsmönster: Finns det fasta eller skiftande mönster i rytmen? Finns det några rytmiska figurer som upprepas?
Swing: Spelas rytmen med swing? Den vanliga tolkningen av swing är att åttondelarna spelas trioliserade, dvs. som åttondelstrioler, där de två första binds ihop.
Motiv (frasuppbyggnad): Hur är de rytmiska motiven uppbyggda, hur länge varar de, och har de något förhållande till olika formled?
Komplexitet: Är rytmen enkel eller komplicerad?
Relation till text: Har rytmen någon relation till texten?

6. Karaktär
Alla de ovan nämnda parametrarna ger tillsammans en melodi sin särprägel, som därigenom får en bestämd karaktär eller stämning. Det är viktigt, för att en melodisk analys inte ska bli för mekanisk, att man gör klart för sig vilken verkan de olika melodiska förhållandena har som helhet. Avsluta därför alltid en melodisk analys med en karakteristik och tolkning och helheten av melodin: är melodin glad eller sorglig, högtidlig, aggressiv eller helt annorlunda? Om den finns en text till melodin kan man beskriva hur melodin förhåller sig till den. En melodi kan upplevas olika från person till person, och det är därför viktigt att man också argumenterar för sin egen tolkning av den, dvs. förklarar vad det är som gör att melodin upplevs som den gör.

En melodis:
- tonalitet kan vara karaktärsskapande som tex. i Jeg plukker fløjlsgræs (Knud Vad Thomsen, 1951), där versens molltonalitet representerar våren, som har kommit milt och stilla, medan refrängens durvariant signalerar det dionysiska i årstiden som beskrivs i texten.
- tonmaterial och förlopp bestämmer melodins intensitetskurva. Tex. följer melodin till Danmark, nu blunder den lysa nat (Oluf Ring, 1922) en kurva som börjar på huvudtonartens kvint, har sin första (obetonade) topp-punkt i den andra frasen, får vidare med en fras som nästan är en uppsekvenserad variation av den första, får sin absoluta (betonade) topp-punkt den fjärde frasen, för att därefter nästan sekvenserande sänka sig genom de femte och sjätte fraserna ner till grundtonen d. Melodins intensitet når med andra ord sin höjdpunkt (och sin betonade högsta ton) i det (från låttexten) 'jublende Vesterhavet' och 'Kattegat synger', medan den därefter faller till vila på 'sagte som sang ved vugger'.
- taktart och rytm kan bestämma en melodis karaktär som tex. i Hun er sød, hun är blød (Otto Mortensen, 1937), där taktarten gör melodin dansant, eller som det står i texten: lätt och svävande.

7. Analysexempel
I menyn överst till vänster finns under menyvalet analysexempel en rad exempel på olika melodiska analyser (Yesterday, Svantes lykkelige dag och Den danske sang er en ung, blond pige).