| b, h och bess |
 |
 |
| Skrivet av Lasse Grubbe, www.musikipedia.se |
I Norden samt germanska och västslaviska länder kallas den stamton som ligger ett halvt tonsteg under c traditionellt för h, och sänkt h kallas för b: Tonen h borde egentligen heta b, men på grund av ett missförstånd på medeltiden blev b till h. På 1990-talet började flertalet notförlad emellertid att kalla tonen h för b, och tonen som förr hette b för bess (eller bb). På det sättet följer stamtonernas namn - a, b, c, d, e, f, g - alfabetet. Idag används både den traditionella svenska beteckningen och den nya svenska beteckningen. Vissa använder också en kompromiss av de två beteckningarna. Följande tre beteckningar används därför idag: Traditionella svenska tonnamn: h - b Nya svenska tonnamn: b - bb eller bess Svensk kompromiss: h - bb (ibland bess) På den här sidan används bara de nya svenska tonnamnen: 
|