Tonarter Skriv ut
Skrivet av Lasse Grubbe, www.musikipedia.se   
Tonarten är en beteckning för ett musikstyckes första steg (grundtonen, tonikan) och dess tillhörande skala. Varje tonart består av sju olika toner. I durtonarter bildar de sju tonerna tillsammans en durskala, i molltonarter bildar de en ren mollskala. Skalan bildas utifrån tonartens grundton och har samma antal kors- eller b-förtecken som används för notation av tonarten. Tonarten visar alltså vilket tonmaterial ett givet musikstycke använder sig av. Det finns - om man bortser från enharmoniska tonarter (se avsnitt 1) och kyrkotonarter (se avsnitt 3) - 24 olika tonarter. Tolv av dem är durtonarter, och tolv är molltonarter.


1. Översikt över tonarter
Nedan ses en översikt över de olika tonarterna. Varje tonart har en motsvarande molltonart med samma antar kors- eller b-förtecken. Man säger att de två tonarterna är parallelltonarter.

Dur Moll Förtecken Antal Förtecken för Notation
C Am - 0 -
G Em # 1 f
D Bm # 2 f, c
A F#m # 3 f, c, g
E C#m # 4 f, c, g, d
B G#m # 5 f, c, g, d, a
F# D#m # 6 f, c, g d, a, e
C# A#m # 7 f, c, g, d, a, e, b
Dur Moll Förtecken Antal Förtecken för Notation
F Dm b 1 b
Bb Gm b 2 b, e
Eb Cm b 3 b, e, a
Ab Fm b 4 b, e, a, d
Db Bbm b 5 b, e, a, d, g
Gb Ebm b 6 b, e, a, d, g, c
Cb Abm b 7 b, e, a, d, g, c, f

Tonarterna F# och Gb samt D#m och Ebm är enharmoniska, det vill säga, de består av samma tonmaterial. Det är alltså ingen skillnad på de två tonarterna utöver notationssättet.
Tonarter med sju fasta förtecken eller mer, till exempel C# och Abm, används bara i enstaka fall. Det beror på att alla de tonarterna är enharmoniska med en tonart med ett mindre antal fasta förtecken - en tonart som därför är lättare att använda. Exempelvis är C#-dur (sju korsförtecken) enharmonisk med Db-dur (fem b-förtecken), och Fb-dur (åtta b-förtecken) är enharmonisk med E-dur (fyra korsförtecken).

2. Notation av tonarter
Tonarterna noteras vanligtvis med hjälp av ett antal fasta förtecken, som visas i översikten i det förra avsnittet. Tillfälliga förtecken används sällan till notation av tonarter, eftersom det är betydligt mer opraktiskt.
Kors- och b-förtecknen ska sättas i en bestämd ordning när de noteras som fasta förtecken.
Ordningen på korsförtecknen är f, c, g, d, a, e, b och ordningen på b-förtecknen är b, e, a, d, g, c, f. Lägg märke till att ordningen på b-förtecknen är samma som för korsförtecknen fast bak och fram.

De fasta förtecknens verkan
Läs mer om de fasta förtecknens verkan och om hur den upphävs i artikeln om förtecken.

Kvintcirkeln
Kvintcirkeln är ett nyttigt hjälpmedel om man vill komma fram till antalet fasta förtecken och placeringen av dem i en given tonart. Läs mer i artikeln om kvintcirkeln.

3. Kyrkotonarterna
Alla musik baseras inte på dur/moll-tonalitet. Viss musik baseras på det som kallas kyrkotonarterna. Kyrkotonarterna användes i samband med gregoriansk sång, men de spelar fortfarande en betydlig roll för mycket modern musik. Läs mer i artikeln om kyrkotonarter.

4. Om att hitta ett musikstyckes tonart
Ett styckes tonart kan (om man bortser från kyrkotonarterna, jfr. avsnitt 5) hittas på flera olika sätt. Den första metoden går ut på att hitta tonarten med hjälp av de fasta förtecknen. Om man inte har noterna till stycket, och därför inte kan se de fasta förtecknen, bör man gå vidare till metod två, där man hittar tonarten genom att titta på musikstyckets ackord och melodi. Var uppmärksam på att ett stycke kan modulera, dvs. byta tonart under sin gång. Om ett musikstycke modulerar eller har tonala utsvävningar (korta tonartsbyten), och man vill lista ut vilken tonart stycket modulerar till, så är metod två den mest användbara.

Metod 1
Tonarten kan läsas ut från de fasta förtecknen (se översikten över tonarterna och deras fasta förtecken i avsnitt 1). De fasta förtecknen säger dock ingenting om huruvida ett musikstycke går i durtonarten, eller i motsvarande molltonart. För att ta reda på om ett stycke går i dur eller moll (exempelvis F-dur eller D-moll, som båda har ett b som fast förtecken), är man tvungen att se på själva ackorden och/eller på melodins struktur och tonmaterial.
Melodins struktur:
Sluttonen på en melodi är ofta tonen på det första steget (grundtonen). Slutar en melodi på tonen f, och om den har ett b som fast förtecken, går den därför i de allra flesta fall i F-dur. Men det finns inga regler utan undantag, så för att vara säker bör man också gå in och titta på melodins struktur. Något av det första man kan göra är att leta efter ledtoner (särskilt tonen en halvton under grundtonen) i melodin. Används ledtoner till durtonarten eller till motsvarande molltonart? Man kan också spela/lyssna på melodin, och lyssna efter om det finns någon ton som upplevs som grundton. Det är i regel en ton som melodin kretsar kring mer än andra, eller en ton som melodin kan ”vila” på, utan att man känner att melodin måste fortsätta.
Akkorder:
När man tittar på ackorden räcker det ofta med att bara se på det första och det sista ackordet, som i regel är förstastegsackord (i funktionsanalys kallat tonika). Om ett musikstycke både börjar och slutar med exempelvis ett F-durackord, är det alltså väldigt troligt att stycket går i F-dur. Börjar och slutar det med ett D-mollackord går det med stor sannolikhet i D-moll. För att försäkra sig ytterligare kan man titta på fjärde- och femtestegsackorden (i funktionsanalys kallade subdominant och dominant). De förekommer ofta bland ackorden i ett musikstycke, och de är olika beroende på om stycket går i en durtonart eller motsvarande molltonart (fjärde- och femtestegsackorden i tonarten F-dur: Bb och C; i tonarten D-moll: Gm och A). Lägg märke till att femtestegsackordet nästan alltid är i dur i både moll- och durtonarter.

Metod 2
Även om man inte känner till antalet fasta förtecken, kan det ändå gå att hitta tonarten. Man kan använda samma tillvägagångssätt som i metod ett, dvs. titta på de första och sista ackorden och på fjärde- och femtestegsackorden. Om man inte kommer närmare svaret genom att göra det, kan man använda en annan metod, där man jämför de ackord som används i stycket. Samma metod är användbar om ett musikstycke modulerar eller har tonala utsvävningar, och om man vill lista ut vilken tonart stycket modulerar till. Tonala utsvävningar, och till en viss grad också modulationer, börjar och slutar bara undantagsvis på förstastegsackordet, så metod 1 kan därför inte användas.

Varje tonart har vissa ackord som används mer än andra. De ackorden är olika i olika tonarter, och om tonarten ändras, kommer ackorden därför nästan alltid också att ändras. De ackord som oftast används i en given tonart står alltid bredvid varandra i kvintcirkeln, som därför är ett nyttigt hjälpmedel. Om ett tillfälligt dur- eller moll-ackord väljs som förstastegsackord, så är det ofta förstastegsackordet samt ackordet som står ett steg moturs i kvintcirkeln (fjärdestegsackordet, subdominanten) och ackordet ett steg medurs (femtestegsackordet, dominanten) som används i stycket.
Om C-dur väljds som förstastegsackord (dvs. tonarten är C-dur), så kommer fjärdestegsackordet alltså att vara F-dur och femtestegsackordet G-dur:


Det är de tre ackorden som oftast används i ett stycke som går i C-dur. Utöver det innehåller stycket vanligen också ett eller flera ackord som står ovanför de tre ackorden i kvintcirkeln (dvs. på den motsatta sidan av kvintcirkelns linje). De ackorden kallas för parallellackord (i funktionsanalys, tonikaparallell, subdominantparallell och dominantparallell) och är markerade nedan i blått:

Med C-dur som förstastegsackord är det alltså ackorden A-moll, D-moll och E-moll (hade tonarten varit exempelvis D-moll, hade de tre parallellackorden varit Bb-dur, F-dur och C-dur). Man ser att förstastegsackordet (i exemplet ovan, ackordet C-dur) står i centrum i kvintcirkeln, och att de andra ackorden är placerade runt omkring förstastegsackordet. Det kan också förekomma andra ackord än de sex nämnda i ett stycke, men vanligtvis bara i begränsad omfattning.

Sättet man hittar tonarten på är genom att hitta de ackord som används i stycket och därefter placera dem i kvintcirkeln. I regel är det ett ackord som står i centrum med de andra ackorden runt omkring sig. Det ackordet är då förstastegsackordet, och tonarten har därmed hittats (är förstastegsackordet ett C-moll är tonarten C-moll, är det ett D-dur är tonarten D-dur, osv.). Man kan också se på numrets melodi, som för det mesta använder tonarterns motsvarande dur- eller mollskala (skalan med samma antal förtecken som tonarten).

Exempel
Se på ackorden till stycket Lanternen (Steffen Brandt, 1984):
| C | C | Em | Em|
| C | C | Em | Em|
| F | Fm | C | C |
| A | A | D | D|
| F#m | E | A | A|

Styckets första tolv takter går i C-dur. Vi sätter in ackorden från de takterna i kvintcirkeln, och här syns det tydligt att ackordet C-dur är det centrala ackordet:


Stycket använder förstastegsackordet (C), fjärdestegsackordet (F) och parallellen till femtestegsackordet (Em). Ackordet Fm används bara på ett enda ställe och är bara en variant av fjärdestegsackordet (F).
I takt 13 i stycket händer något nytt. Här används en rad ackord som inte omedelbart har något med tonarten C-dur att göra. Ackorden sätts in i kvintcirkeln, och nu ser man tydligt att ackordet A-dur är det centrala ackordet och därmed förstastegsackordet:


Tonarten är alltså A-dur. Stycket börjar på så sätt i C-dur men modulerar till A-dur i takt 13.